Ha koll på ekonomin…
Jag vet inte om det är en skröna, men jag ser det ofta i mina kretsar: att kvinnor är mer försiktiga och män är mer självsäkra. Som när jag löpcoachar, så springer kvinnor ofta lite långsammare för att vara säker på att orka hela passet (de tar inte ut sig helt), medans män litar på sin känsla ”från förr” och öser på för att senare kanske få dra ner på tempot.. (och kanske vägga). Jag tror att det kan vara så även hos många kvinnliga företagare. Att vi liksom vill veta i förväg att det kommer att funka och gå bra. Att vi helst vill ha bevis. Att vi vill vara förberedda på det värsta och tänk om det inte går..? Vad är plan B?
Jag erkänner att även jag tänkte så först. Jag ville aldrig vara företagare. Jag hade nog inte startat företag om jag sett ett annat alternativ att kunna göra det jag gör om dagarna. Jag hade visserligen haft företag tillsammans med min ex-man i alla år. Där jag i många år kunde ta de uppdrag jag helst ville, och om det mot förmodan inte skulle bära, så var vi två. Och det var ingen fara, då han var etablerad och framgångsrik. Mitt företagande startade efter vår skilsmässa. Vi gjorde upp om att jag under en kortare tid kunde jobba kvar med lön i det tidigare gemensamma företaget. Men både han och jag kände snart att det inte var nån hållbar lösning. Om vi inte ville ses på fritiden, skulle det vara märkligt att ses på jobbet varje dag. Så jag började söka alternativa lösningar. Vad skulle jag nu göra? Kasta bort alla år som tränare/utbildare/löpcoach och börja med något helt annat? Hitta en anställning inom träning? För jag ville i början inte se det uppenbara alternativet, att fortsätta i egen regi. Med eget ansvar. För inte kunde väl jag?
Jag började ändå undersöka alternativet. Gjorde kalkyler, räknade baklänges och framlänges, gjorde affärsplan, skissade på vad rimligen kunde få i inkomst som egen, vilka utgifter skulle företaget ha osv.? Jag ville också som många fler, se att det fanns en bäring. Att det var möjligt.
Jag hade ”turen” som inte startade på noll. Vad jag hade med mig var:
- erfarenhet och mångårig kunskap som PT, löpcoach och utbildare – jag visste vad jag ville GÖRA och SÄLJA
- etablerade kunder från vårt gemensamma företag – jag hade befintliga kunder
- erfarenhet av företagande, hade t.o.m. skött bokföring och ekonomi till stora delar i bolaget
- stor räckvidd genom tidigare uppdrag, rykte i branchen och sociala medier
- vänner som stöttade och hejade på mig
- mod och finsk sisu ”gör det du är rädd för, vad är det värsta som kan hända”
- rädsla för att livet inte skulle ha samma mening om jag INTE vågade fortsätta med min passion
- löfte till mig själv att testa, om det inte funkar, söker jag annat jobb då (inte nu)
Jag googlade på intressanta ställen att jobba på/hyra in mig på som korrektiv PT. Fick svar direkt, gick på möte och sen var hjulet i rullning…
