Idag gick min dagliga runt-sjöarna-promenad med tyngd i steget och lätt schwung i armarna för att känna och höra att jag finns och lever här och nu. Jag lät mina orange Hoka 👟 studsa fram på grusvägen. Det höll iaf några 100 meter..
Tills andetaget var så ansträngt att jag behövde sänka tempot. Lungorna kändes för små. Ihoptryckta. Magen svullen. Tarmarna tar mer plats och tränger ihop allt annat. Jag känner igen känslan jag hade när jag var gravid. Något växer i mig och skapar oreda. Fast den här gången är det en oönskad inkräktare som ger smärta. Nu vet jag att det är en och inte många, känner mig så tacksam över det 🙏 Tänk att jag, löparen, kan bli så här andfådd av en rask promenad? Hur är det möjligt? Det gör mig först arg och besviken, men strax efter blir jag mer sorgsen. Och jag tänker att jag måste vara snällare mot kroppen min. Tänka snälla tankar. Goda tankar. Jobba med kroppen, inte emot. Kroppen jobbar så hårt på att läka och bekämpa. Förvirrad och stressad. Medicinerad. En armé av vita blodkroppar jobbar och sliter natt och dag. Övertid utan övertidsersättning. Jag behöver låta kroppen vara där den är just nu på min resa. Inte där jag vill vara. Viljan är starkare än kroppen. Men kroppen är viktigast just nu. Du och jag, kroppen min, vi behöver samarbeta och vara ett team. Så där ja. Efter en stund lugnar sig andningen lite när tempot har saktat in. Men jag gick ändå hela varvet steg efter steg, lugnt och rytmiskt. Ett steg i taget. Om än inte så snabbt som hjärnan skulle vilja ♥️ Och efter promenaden får jag bokstavligen lägga mig och vila. Livet just nu. Nästa vecka startar min dagliga behandling som planeras pågå i 6 veckor. Jag börjar längta efter att få börja för att komma närmare andra sidan. Även om jag nu vet mer och känner rädsla, så är längtan större än rädslan idag.