När döden viskar i mitt öra, hör jag livet spraka och sjunga än starkare. Jag ser alla färger klarare, jag upplever alla dofter tydligare och jag känner pulsen banka dånande i mitt bröst. Hjärtat slår så hårt så det måste höras av alla?!? Eller är det inbillning? Är det bara inom mig?
Samtidigt som rädslan och mörkret smyger bredvid mig, känner jag mig ändå mer tacksam och närvarande än innan. Jag tar sikte på ljuset och låter mörkret finnas där.
Jag gör som jag alltid gjort när jag varit rädd. Jag sträcker på mig och låtsas vara självsäker och stegar på med bestämda steg. Fake it til’ you make it, hör jag rösten säga i hjärnan. Låt inte rädslan synas. Bara fortsätt gå framåt.. precis som när jag gick hem från krogen i min ungdom.. Hållning kan enkelt lura hjärnan och få dig att känna din power. Typisk NLP-knep (googla NLP om du vill lära dig mer om att omprogrammera din inre dialog)
Jag har ju alltid strävat efter vardagslycka. Att leva autentiskt och vara sann och ärlig mot mig själv och andra. Gjort val efter hur hjärtat vill (och inte kan låta bli) och inte alltid lyssnat på hjärnans logik och visdom. Visst har jag många gånger tvekat och varit rädd för att det inte ska vara möjligt att följa hjärtat och samtidigt tex få ihop ekonomin. Men jag har enbart lovat mig själv att försöka och se om det går. Om det kallas mod, så har jag övat på att vara modig.
Jag har låtit passionen ta stor plats i mina val. Jag har samlat på skratt, närvaro och meningsfullhet. Jag är så nöjd och glad över att jag vågat leva det liv jag mest önskat mig. Jag har aldrig ångrat mig. Vissa projekt har gått snett, men jag har på olika sätt lyckats släppa det och se det som en del av lärandet och livets skola. Jag har valt jobb och uppdrag efter det som kändes mest rätt och gav mig mest glädje snarare än försöka bygga finansiell trygghet och business (inget fel i det, jag har tjänat tillräckligt och det är jag tillfreds med).
Jag har haft samtal med ett par mentorer tidigare om hur jag borde driva min business, men valde att avsluta då våra värderingar gick åt så olika håll. Vi pratade olika språk. De förstod inte mig och min vision. Att jag drev företag för att kunna välja uppdrag jag brinner för och inte för att i första hand tjäna massa pengar. Inget fel i det. Pengar är viktigt även för mig såklart. Men inte det viktigaste.
Jag har alltid strävat efter att ha en så kul och givande vardag att jag inte behövt längta efter semester och pension. Jag vet inte ens om jag vill vara fulltidspensionär. Någonsin? Men visst vill jag ha mer tid tillsammans med min älskling och kanske friare dagar så småningom. Nu när jag haft sån tur att få möta kärleken igen ♥️ Drömmen är ju att ha både och. En meningsfull och givande vardag och någon att längta hem till. Någon att drömma om framtida äventyr med och vanliga tisdagskvällar i soffan spelandes yatzy.
Jag har tur som hittat en så fin man som jag får älska och som älskar mig så som jag är. Att jag får ha min inställning och livsstil och han respekterar den. Likväl som jag respekterar hans livsval. Vi stöttar och lyfter varann att vara ännu mer den vi båda individuellt är för att skapa ett ännu starkare och lyckligare oss.
Men det sagt, så känns det fint att inte känna att jag ångrar val jag gjort. Att jag fått leva det liv jag alltid velat. Ifall livet skulle sluta här. Jag känner mig trygg i vem jag blivit, varit och är.
Visst känner jag som säkert de flesta, att jag är långt ifrån färdig här. Att jag har så mycket mer att ge, få och uppleva. Många otränade pass, många oätna middagar, många oresta resor, många oupplevda äventyr och många oklarade möten med människor…
Jag vill se mina vuxna barn hitta sina vägar i livet. Jag vill känna att de hunnit få tillräckligt av mammatrygghet och mammakärlek för att klara sig därute i världen. Kanske se dem möta kärlek, lycka och hitta sin passion. Hinna reda ut gamla sår, ge dem mer självkänsla och tro på sig själva som de fantastiska personer de är. Att de ska veta att de är tillräckliga som de är och veta att jag är så stolt över dem. Inte för det de gör utan för den de är. ♥️
Jag har emellanåt stoppat mig själv från att tänka ”what if”. Men samtidigt så tror jag det är sunt att tillåta sig det i min situation. För om livet tar slut här, vill jag vara lite förberedd. Inte ha kvar otänkta tankar, osagda ord eller ogjorda handlingar inom mig.